Skrämd av livet...
Jag har aldrig haft några direkta ålderskriser. Har mest tyckt att det blir bättre för varje år som går, erfarenheterna och lärdommarna blir fler. Allt kanske inte alltid blir så rätt eller går så lätt, men framåt har det ju i alla fall gått.
Dom senaste åren har jag också på hyfsat allvar tagit tag i min egen hälsa och mitt eget välmående. Och i takt med att kilona försvann vågade jag också börja leva livet på ett annat sätt. Jag hade väl aldrig trott för sisådär 1,5 år sedan att jag skulle genomföra Tjejvasan, eller anmäla mig till ett "löparlopp", men det har jag nu gjort och det känns väldigt bra.
Men idag stannade livet upp för en stund och det slog mig att många i min närhet, inkl mig själv, börjar drabbas av än det ena än det andra. Sjukdommar och tillstånd som endast äldre drabbas av. Nu står jag mitt i det själv, utan att ens ha fyllt 40?? (Känner mig inte en dag äldre än 25 och kan inte fatta vart dom senaste 11 åren tagit vägen). Det diskuteras hej vilt om orsakerna till våra välfärds-sjukdommar och efter att ha plöjt igenom X antal böcker om tarmar, allergier, anatomi och fysiologi och ett himla googlande om vår kropp är jag väldigt övertygad om att det är våra matvanor som ger oss alla sjukor och att ge kroppen rätt näring i form av mat och tillskott är ett måste. Jag har börjat med ett näringstillskott som innehåller allt vi behöver varje dag för att kroppen ska fungera som den ska. Tyvärr har jag nu också upptäckt obalans i min kropp och ska på fredag få radioaktiva spårämnen insprutade i blodet för att sedan ligga under en gammakamera. Och hur nyttigt låter det??
Är det värt att vänta på att börja ta hand om sig själv och sin hälsa tills det inte finns någon annan utväg och då kanske det är försent att vända på?? Är det våra pengaprioriteriingar som ska styra hälsa och välmående?? Ja, allt kostar, men vad är värt mest i det långa loppet?? Mediciner är inte speciellt billigt det heller??
Jag har levt större delen av mitt vuxna liv utan föräldrar, och det är något jag absolut inte vill att mina barn ska få uppleva, och det tror jag inte att någon förälder vill, men då kanske vi också ska inse att det krävs en förändring. Är det i okunskapen som oviljan sitter??
Hmm.. Ja, funderingarna är många, men jag ska göra mitt yttersta för att möta nästa halva av livet som en frisk och pigg människa:)
Kommentarer
Trackback
